Att ha en anhörig som har fått en sjukdom som förändrar ens hela liv är tufft. Detta är bara början för mig och mina anhöriga.

Min morbror lever efter en storke men livet är inte detsamma...det finns många svåra och tuffa beslut att ta.

Jag har läst mycket om stoke för att få en liten kunskap och det sägs att det blir bättre med tiden och så är det säkert men om det inte blir det då?

För hans del är risken stor att han får en ny. Det som är tufft det är allt det praktiska...visst hemtjänsten finns tillgänglig men om det behövs mer hjälp och anhöriga inte orkar.

Min morbror är helt underbar och en snäll människa och social och pratsam..han blev änkling och pensionär för ett år sedan. Lever i villa med 5 rum och kök och en liten trädgård, har bil. han bor en halvtimmes gång av stånd från centrum. Är ett villaområde han bor i, är en bit till affären.

Han har hemtjänst  fem gånger om dagen, handling som inte funkar, tvätt av kläder och dusch en gång i veckan. Rehab tre gånger i veckan men just nu en gång. Han har kraftig nedsättning i vänster arm och när minnet är uruselt.

Den resterande tiden vill han ha sällskap men här blir det tufft. Frågade honom lite försiktigt om personlig assistent och hans sa att han blivit erbjuden men tackat nej. Och det är precis det han behöver. Han har bara mig och min mor här i stan, mamma är inte tillgänglig på det sätt 100% och det är inte jag heller som jag själv har en sjuk kropp.

Är det fler som har varit i samma situation så hör gärna av er för här finns det. Skuldkänslor för att man inte orkar ställa upp, deppression och ångest och vem ska man vända sig till...