Skänker tankar till alla utsatta barn och alla som är ensamma. Jag kanske inte mår och är på topp men jag har det bättre än så många andra i vårt avlånga land..  

Ska livet kännas så här.. bläää. Jag vill ha ett  liv och jag vill ha en man.. Jag vill känna tacksamhet mm. Jag har ett liv men ingen man... 

Varför ska allt bli så förbaskat komplicerat som bara den hela tiden. 

Just precis exakt nu.. känner jag mig så arg. Så min impulsivitet drar i mig men jag ska ha mitt förstånd och inte göra nåt dumt. 

Vännen som jag gillar så mycket blir jag galen förbannad på för jag vill ha svar och vill sedd som en vän...

Förlåt mig vännen min för att JAG skrämmer bort dig i min impulsivitet...

Men du vill va min vän eller vad vill du med MIG...

Själen skriker det gör så förbannat ont..

Jag vill inte leva och jag vill inte dö men jag vill ha den kärlek som finns där i den finaste lyckan....

Varför ska jag då träffa på denna fina kärlek på fel tid punkt...

Förlåt för att jag skrämmer bort dig min vän     

Jobbigt när det finns känslor till en man som känns bra.. Mitt hjärta skulle vilja skrika ut till alla. Det är han, han som jag tycker om. Men sen var det detta med ömsesidig känsla..Hur och vad gillar han hos mig...Jag vill inte vara ett ego eller så men det är svårt att inte vara det men jag vill inte han ska bli rädd för mig men jag vill heller inte bli sårad.. För det gör lite ont.

Här suckas det med ångest.. vill inte ha denna ångest. Det är för mycket i mitt tokiga huvud och tankarna bara går tillbaka på vad och hur denna vecka varit med en sådan glädje och lycka som vände sig snabbt i nåt svart destruktivt kaos liknande.

Det var som någon rykte undan mattan för mig så fort att jag inte ens hade hunnit tänka.

Jag fyllde år, blev mormor åt en liten Viktor samma dag och fira 14 års nykterhet.

Jag var fylld med glädje och tacksamhet och en massa kärlek.

Jag vill inte smutskasta någon eller hänga ut någon i min familj men jag blir så splittrad när två mycket nära personer trycker sedan ned mig med ord och handlingar. 

Varför ska sådant vara så tabu belagt för... jag ska kunna säga att det är för jävligt här hemma med två som styr mig. Jag får inte leva mitt liv som jag vill, jag är vuxen och myndig och ta mitt ansvar och mina konsekvenser.

Har svårt att hantera detta... 

Så det blev kaos sen och ångest med en smärta som jag har kunnat kliva ut på och börja droga. Detta är verkligen första gången under alla mina år jag känt så starkt men det är så att jag tar hellre mitt liv men jag vill inte ut på självömkan. 

Idag bara för idag så ska jag träffa goa människor som jag behöver i mitt liv och fundera på vad jag ska göra..

Jag är så underbart tacksam till mina fina vänner att jag har dem för idag har jag funderat på att ta ett återfall med en snabb död efter 14 års nykter och drogfrihet.

Jag skulle aldrig kliva ut på sådana orsaker men nu ser jag hur skört det är saker och ting här i livet och det gör förbannat ont i smärtan men jag har tagit ett beslut för bara för idag så ska jag vara nykter och drogfri. Ska lägga mig sådan också så vakna i morgom med det också.

Det är jag i massor annars skulle jag inte vara den jag är   

  Det var ett bra tag sedan jag var här ute och mycket händer i livet..   

Jag har börjat älska mig själv efter den tuffa relation jag hade under ett år som var nedtryckande.

Jag har börjat hitta tillbaka till Eva en Eva som jag gillar, en som kan ta ansvar, en som jobbar med sig själv och en som säger ifrån.

Men ändå känns allt bara skit så jag skulle vilja ge upp allt ?????????????

Jag blir totalt överkörd av mina närmaste så mina vänner tagit avstånd ifrån mig pga osanningar samt att jag inte ha orkat att kanske sagt saker men det är mitt ansvar inte andras, blir beskylld för mycket sjuka saker, mm.

Jag är så förbaskad maktlös men är förbannat sårad och ledsen. Tappat en stor tillit till de personer som jag verkligen älskat.

Hur mycket ska man orka ta ifrån sådana personer när det är ens kött och blod. 

Svårt att hantera sådant och hur ska man finna sådana lösningar som är fungerade bra.

Allt handlar om mina förändringar som de ej kan acceptera och förstå men om förändringarna är positiva är det fel då??

När ska jag börja få leva för jag vill leva... jag vill göra det mesta jag missat under mitt liv. Varför ska det vara tabu.

Jag fick inte vara barn, skaffa barn tidigt och ingen ungdom, börja dricka vid elva års åldern. Sen rullade åren med missbruk.

Är det då fel att få bli så hel jag kan få bli och leva i det friska. Inte i kaos, psykis misshandel med kräkningar och verbala ord.