Sedan en manåda har jag varit i en relation som jag inte haft på tio år. Det har fungerat bra ända tills helgen som var då hamna vi i konfilkt hela tiden. Jag får inget säga det är hans ord som är hela tiden.. jag känner att jag inte blir behandlad som den vuxne utan som ett barn. Den siste stora konflikten handlade om att jag nämde min ångest och min sjukdomsbild, han menade på att alla har ångest men jag är inte värre än nån annan och sen diskussion om hur han gör att det blir ett krav att alla ska göra som han. Jag vet att min egen sjukdomsbildd får jag leva med men så kan man inte resonera menada han. Sen igår gjorde han tydligt att han aldrig kommer att gå hem till mig.. ska inte en relation vara på bägges villkor. Hur det än är så gillar jag denna man starkt men hur ska man få honom eller kanske mig att ta beslut. Jag mår inte alls bra i detta och är ledsen hela tiden.....Är det någon som kan ge nåt råd eller nåt det kanske finns någon i nåt liknande.

JAG HAR SKRIVIT OM EN MAN MAJ TRÄFFAT EN TID SOM JAG TYCKER ÄR HELT UNDERBART...JAG KAN SÄGA EFTER EN MÅNAD ATT JAG ÄLSKAR HONOM OCH DET ÄR SÅ ÄKTA SOM DET KAN BLI. iGENTLIGEN SKULLE JAG KANKSE TÄNKA EFTER MED ATT SÄGA SÅDANT MED MIN BAKGRUND.

DET FINNS DE SOM SÄGER FÖRSTA GÅNGEN "kLICK"" OCH DET ÄR SÅ MAN ÖNSKAT NÄR MAN TRÄFFAT NÅGON OCH DET HÄNDER MIG NU FÖR DET ÄR SÅ JAG KÄNNER MED DENNA HÄRLIGA MAN...

MEN HUR MÅR JAG I RELATIONEN MED MINA PROBLEM OCH ALLT DET Ä ATT JAG KAN KÄNNA MIN ÖVERGIVENHET MEN DEN SER JAG SÅ TYDLIGT OCH INTE LÅTER DET TA ÖVERHAND MEN DEN FÅR JAG LÄRA MIG ATT LEVA MED.

MINA KÄNSLOR HAR ÅKTE UPP OCH NED, MELLAN ÅT GLAD OCH SEN KAN MAN KÄNNA SIG JÄTTE LEDSEN MEN VET INTE VARFÖR DET BLIR SÅ..VAR PÅ SAMTAL IGÅR OCH DÅ SA MANNEN I SAMTALET ATT DET HAR MED LILLA BARNET ATT GÖRA, DET ÄR BARNET SOM ÄR LEDSEN OCH MITT VUXNA JAG SOM ÄR GLAD OCH NJUTER... DETTA FÅR JAG VERKLIGEN LÄRA ATT LEVA MED SÅ LÄNGE JAGLEVER.

Ligger här i min älsklings säng och njuter av tystnaden och att jag känner mig så lycklig som jag inte gjort på länge...

Jag som var så rädd för att känna kärlek och släppa in nån på livet....

Tror fan att kärlek är läkande....

Nu har jag fått känna av mitt arbete...tungt när någon som man har lärt känna bara är borta helt plötsligt.

Det blir en mycket märklig känsla och speciellt när man känner på sig vad som ska hända.

Funderingar på sitt eget liv kommer upp och hur man levt och hur ens egen ålderdom blir.