Dessa två små liven är mina små barnbarn Jonaz och Wilma. Denna helg är Jonaz och Hälsar på mig och vi har väldigt speciella band till varann. Jag har funnits vid hans sida sedan från första dagen i hans liv.

Idag har vi två med vänner till oss varit på buziz och lekt och som mormor jag är så var det första gången för mig. Detta är bra för mig för då kommer jag ut hur jag än mår..

Ångest och bara en massa ångest har det varit idag. Blir så trött på detta jobbiga mående som gör att en dag kan bara bli förstörd.... I början av min sjukdom och när jag fick så här då vill jag bara dö!!

Dagen blir förstörd med att jag blir låst i mig själv och orkar inte vara Eva för det finns ingen energi kvar till att umgås med vänner eller att göra saker och ting. Behöver gå ned i vikt och maten går relativt bra med men sen att ut och promenara är svårare när man hamnar i denna tunga svacka.

                  

Sovit med mina gosiga håriga lurviga barn ( inte de på bilden), av den rena utmattning det blir när det varit en tids kaos period. Det är jobbigt att hitta tillbaka till balansen...

De sista dagarna har tröttheten kommit in och en massa känslor igen. Allt känns märkbart märkligt allting. De är som någon har dragit luften ur mig. Funderar mycket på vad som hände och varför det kunde hända allt detta med min son.

Jag har nu skickat en anmälan till Socialstyrelsen och har nu även bestämt mig för att anmäla min sons skola för att de inte gett det han behövt, som de vetat om problemen.

Ja! det är inte konstigt att allt är snurrigt men jag behöver göra detta. Sen kan jag komma in i vardagen igen. Men innan är det mycket vila som gäller..............

Det är tufft som förälder när det händer saker med våra barn och det är ju det sista man vill också. Men när det händer då ska man försöka stå i det och någonstans vara stark för att kunna hantera situationen om man inte gör så en hel del föräldrar, kanske blunda för problemet eller att man helt enkelt ber om myndigheternas hjälp för man vet att man inte klarar  av situationen längre att man står där helt maktlös.

Det hände ett mord på en 4 åring i denna vecka och vad händer i barnets familj med kanske syskon och föräldrar, vi vet inte men vi kan tänka oss in i kaos, sorg, ilska kanske och att förlora ett barn och en familjmedlem.

Ett antal många mil därifrån sitter jag med en massa känslor till min son och kämpar med att han ska få rätt hjälp så han får komma hem och få ordning på sitt liv. Men det är omtumlande för här ska jag slåss mot en handläggare som inte förstår vad min son behov är och förstålse hur jag som ensamståedne fått slagits med allt själv.

Ilskan och sorgen har funnits med sedan början av veckan. Under hela förra helgen när min son blev ohändertagen så var det sådant lugn i mig som jag inte kännt på hur länge som helst sen genom ett telefonsamtal så vänds hela måendet mot en kamp, ilska och sorg.

Nu sitter jag här i min soffa denna lördags kväll och är helt utmattad. Men detkanske blir ordning på allt till sist, vem vet.

Vet inte vart jag ska ta vägen med mina alla dessa jobbiga känslor som jag haft ett tag men blivit värre idag.

Allt handlar igentligen inte om mig utom om min 15 åriga son.

Hur allt bara förändades under denna sommar och då menar jag hur han förändrades till något som jag blir chockad av.

Vi i min familj har ett missbruk bakom men jag och de flest med mig är rena men detta har nu drabbat min son.

Grejen är att han inte har börjat med det, antagligen men beteende mässigt så finns det där.

Detta är tufft att ta när det drabbar ens barn.

Jag vrider i hans plågor och i mina egna och jag vill bara stänga av och vill inte vara med när polisen idag kom och hämta honom.

Han behöver hjälp det vet jag en himla massa men just i det ögonblick när hans tårar är på väg och chocken finns där i blicken och polisen tar med honom. Då gör det förbannat ont.