Jag är så underbart tacksam till mina fina vänner att jag har dem för idag har jag funderat på att ta ett återfall med en snabb död efter 14 års nykter och drogfrihet.

Jag skulle aldrig kliva ut på sådana orsaker men nu ser jag hur skört det är saker och ting här i livet och det gör förbannat ont i smärtan men jag har tagit ett beslut för bara för idag så ska jag vara nykter och drogfri. Ska lägga mig sådan också så vakna i morgom med det också.

Det är jag i massor annars skulle jag inte vara den jag är   

  Det var ett bra tag sedan jag var här ute och mycket händer i livet..   

Jag har börjat älska mig själv efter den tuffa relation jag hade under ett år som var nedtryckande.

Jag har börjat hitta tillbaka till Eva en Eva som jag gillar, en som kan ta ansvar, en som jobbar med sig själv och en som säger ifrån.

Men ändå känns allt bara skit så jag skulle vilja ge upp allt ?????????????

Jag blir totalt överkörd av mina närmaste så mina vänner tagit avstånd ifrån mig pga osanningar samt att jag inte ha orkat att kanske sagt saker men det är mitt ansvar inte andras, blir beskylld för mycket sjuka saker, mm.

Jag är så förbaskad maktlös men är förbannat sårad och ledsen. Tappat en stor tillit till de personer som jag verkligen älskat.

Hur mycket ska man orka ta ifrån sådana personer när det är ens kött och blod. 

Svårt att hantera sådant och hur ska man finna sådana lösningar som är fungerade bra.

Allt handlar om mina förändringar som de ej kan acceptera och förstå men om förändringarna är positiva är det fel då??

När ska jag börja få leva för jag vill leva... jag vill göra det mesta jag missat under mitt liv. Varför ska det vara tabu.

Jag fick inte vara barn, skaffa barn tidigt och ingen ungdom, börja dricka vid elva års åldern. Sen rullade åren med missbruk.

Är det då fel att få bli så hel jag kan få bli och leva i det friska. Inte i kaos, psykis misshandel med kräkningar och verbala ord.