Denna lilla kisse heter Hebbe Liten, han är inte så liten nu för han blev 1 år på påaskdagen (söndag). Liten är han inte nu men ett gosigt charmtroll

I fredags fick vi fira ännu en 1 åring här hemma. Våran ragdoll Oliver.

Så känns det nu när denna dag har gått till sitt slutt och mitt samvete kommer fram som har gömt sig bakom ilska och frustration.

Jag och min mor var till Uppsala idag och hälsade på min kära morbror. Det var jobbigt men ändå skönt att få se honom. Han sov fortfarande men andningen var jobbig för honom.

På väg hem diskuterade vi hur allt skulle bli med de praktiska sakerna och denna kvinna han hade träffat under en mycket kort tid och skulle bo hos honom när han inte bodde där. Hans syskon som skulle ta hand om detta.

Något vi inte tyckte om riktigt som ingen visste vem det var, denna kvinna. Efter vi kom hem så upptäckte jag att hon hade kommit hit till stan. Vet inte vad som hände men jag blev så arg, blev så fruktansvärt arg så att jag började nästa skaka. Jag tyckte hon denna kvinna bara klampa in i våra liv. Jag kom på ett AA möte och bad för att få tillbaka mitt förstånd, fatta inte varför jag skulle reagera så för.

När jag kom hem så pratade jag med min mor och hon hade rett upp en del men JAG tyckte INTE så... Och nu sitter jag här med ett jävla dåligt samvete och skäms för hur arg jag varit. Jag har en sådan stor sorg i mig som blir till en ilska som jag inte kan hantera. Gud så jobbigt...nu skulle jag behöva säga för¨låt till min omgivning.  

      Påsken blev inte direkt en glädjens helg utan mest en smärta och sorgens helg..

Jag fick ett besked i fredags att min älskade morbror hade hamnat på Uppsalas sjukhus..han hade fått en stroke och infarkt på hjärnan.

Detta hade redan börjat i onsdags men han kom in till sjukhuset i torsdags och då var han redan förlamad på vänster sida och väldigt snurrig. Där drabbas han av infarkten och det blir illfart till Uppsala. På långfredagen ligger han sövd men det blir så akut att de måste operera honom under kvällen och natten. Sedan dess har han inte vaknat.

Detta är en enorm smärta och det gör ont när det drabbas en nära anhörig och även att känna denne enorma maktlösheten och inte kunna göra något.

Jag har bett så mycket till min högre makt om att han ska vägleda min morbror och oss andra och det känns så tryggt.

Men det finns också en glädje i detta att min mor och jag har kommit varann mycket närmre. Det är mycket märkligt att det ska bli så.

Nu är det bara en väntan på att han ska vakna..

I min smärta och sorg finns det en övergivenhetskänsla, min rädsla att bli ensam och lämnad. Alla som jag älskar och bryr mig om försvinner och det gör så jäkla ont, för så hällde jag alkohol och piller på detta men idag så försöker jag verkligen stanna kvar i denna tuffa smärta.

Vill tacka min underbara vänner som gett mig stöd i detta.