Det är tufft som förälder när det händer saker med våra barn och det är ju det sista man vill också. Men när det händer då ska man försöka stå i det och någonstans vara stark för att kunna hantera situationen om man inte gör så en hel del föräldrar, kanske blunda för problemet eller att man helt enkelt ber om myndigheternas hjälp för man vet att man inte klarar  av situationen längre att man står där helt maktlös.

Det hände ett mord på en 4 åring i denna vecka och vad händer i barnets familj med kanske syskon och föräldrar, vi vet inte men vi kan tänka oss in i kaos, sorg, ilska kanske och att förlora ett barn och en familjmedlem.

Ett antal många mil därifrån sitter jag med en massa känslor till min son och kämpar med att han ska få rätt hjälp så han får komma hem och få ordning på sitt liv. Men det är omtumlande för här ska jag slåss mot en handläggare som inte förstår vad min son behov är och förstålse hur jag som ensamståedne fått slagits med allt själv.

Ilskan och sorgen har funnits med sedan början av veckan. Under hela förra helgen när min son blev ohändertagen så var det sådant lugn i mig som jag inte kännt på hur länge som helst sen genom ett telefonsamtal så vänds hela måendet mot en kamp, ilska och sorg.

Nu sitter jag här i min soffa denna lördags kväll och är helt utmattad. Men detkanske blir ordning på allt till sist, vem vet.