Vet inte vart jag ska ta vägen med mina alla dessa jobbiga känslor som jag haft ett tag men blivit värre idag.

Allt handlar igentligen inte om mig utom om min 15 åriga son.

Hur allt bara förändades under denna sommar och då menar jag hur han förändrades till något som jag blir chockad av.

Vi i min familj har ett missbruk bakom men jag och de flest med mig är rena men detta har nu drabbat min son.

Grejen är att han inte har börjat med det, antagligen men beteende mässigt så finns det där.

Detta är tufft att ta när det drabbar ens barn.

Jag vrider i hans plågor och i mina egna och jag vill bara stänga av och vill inte vara med när polisen idag kom och hämta honom.

Han behöver hjälp det vet jag en himla massa men just i det ögonblick när hans tårar är på väg och chocken finns där i blicken och polisen tar med honom. Då gör det förbannat ont.