Vet inte vart jag ska ta vägen med mina alla dessa jobbiga känslor som jag haft ett tag men blivit värre idag.

Allt handlar igentligen inte om mig utom om min 15 åriga son.

Hur allt bara förändades under denna sommar och då menar jag hur han förändrades till något som jag blir chockad av.

Vi i min familj har ett missbruk bakom men jag och de flest med mig är rena men detta har nu drabbat min son.

Grejen är att han inte har börjat med det, antagligen men beteende mässigt så finns det där.

Detta är tufft att ta när det drabbar ens barn.

Jag vrider i hans plågor och i mina egna och jag vill bara stänga av och vill inte vara med när polisen idag kom och hämta honom.

Han behöver hjälp det vet jag en himla massa men just i det ögonblick när hans tårar är på väg och chocken finns där i blicken och polisen tar med honom. Då gör det förbannat ont.

 

Susan

15 oktober 2011 17:54

Hej!
Jag läste ditt inlägg och förstår att du är i en tuff situation. Jag är själv uppvuxen i en missbrukarfamilj och först nu har jag sökt mig till Al-anon vilket är fantastiskt bra för mig...och för alla som går dit. Du kan söka på internet och hitta möten där du bor..eller kanske i närheten av där du bor. Finns så mycket hjälp och stöd att få där. Rekommenderar det av hela mitt hjärta! Hoppas att allt kommer att ordna sig! Kram på dig

hjärtats blogg

21 oktober 2011 19:00

Hej Susan

Jag är inte uppvuxen i en missbrukar familj men dysfunktionell och det har gjort att jag själv missbrukat i tidig ålder fram till en tolv år sedan. jobbar aktivt med mig själv och går på AA. Min son har arvslag från sin avlidna pappa och från mig. Det är inte konstigt men fruktansvärt jobbigt när det händer sitt barn när man varit där själv. Tufft. Kram till digmed och vi finner styrka´till varann i alla oss för man vet hur det är

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

       Skänker tankar till alla utsatta barn och alla som är ensamma. Jag kanske inte mår och är på topp men jag har det bättre än så många andra i vårt avlånga land..   ...

Ska livet kännas så här.. bläää. Jag vill ha ett  liv och jag vill ha en man.. Jag vill känna tacksamhet mm. Jag har ett liv men ingen man...    Varför ska allt bli så förbaskat komplicerat som bara den hela tiden.  ...

Just precis exakt nu.. känner jag mig så arg. Så min impulsivitet drar i mig men jag ska ha mitt förstånd och inte göra nåt dumt.    Vännen som jag gillar så mycket blir jag galen förbannad på för jag vill ha svar och vill sedd som en vän...   ...

Jobbigt när det finns känslor till en man som känns bra.. Mitt hjärta skulle vilja skrika ut till alla. Det är han, han som jag tycker om. Men sen var det detta med ömsesidig känsla..Hur och vad gillar han hos mig...Jag vill inte vara ett ego elle...

Här suckas det med ångest.. vill inte ha denna ångest. Det är för mycket i mitt tokiga huvud och tankarna bara går tillbaka på vad och hur denna vecka varit med en sådan glädje och lycka som vände sig snabbt i nåt svart destruktivt kaos liknande.  ...