Jag är inne i något mycket sårbart just nu känner en massa slitningar men jag får se detta som en prövning i livet. Jag måste verkligen ta till mig vad jag gör för något och försöka sära på mitt gamla jag och det nya... Det är verkligen tuft att vara i relationer med olika människor och så har jag skapat något med mig själv som funkat för mig i några år....

Ta in en man i mitt liv igen är jag så glad för , för jag älskar han verkligen men der har sina prövningar och det är jag beredd att ta men det gör så jävla ont i min sårbarhet.

Jag har min älskade barn men även där är det kaos och jag ska inte säga att jag tappat greppet men det känns verkligen som det. Sårbar och maktlös och en längtan till det nomala men vad fan är normalt igentligen........ 

Nu har det blivit sängen denna fredags kväll. Ska nu vårda min förkylning med självaste billy idol.

Nu börjar det bli tufft hemma igen med dessa jäkla förbaskade problem med mina älskade kära underbara barn.. Jag som förälder spyr på dessa problem som aldrig tar slut och jag behöver ta egna beslut på hur jag vill ha det hemma och hur jag vill ha det med min son som jag skulle helst vilja kasta ut.

Får tonåringar bära sig åt hur dom vill nu förtiden??? Var finns denna respekt mot oss äldre, så här vågade man inte göra själv när man var i den ålder för den respekten fanns ofta till de äldre.. Nu kan ungdomar stå och skrika om allt skit de kan till sina föräldrar och föräldrarna blir arga och ledsna men det värsta är att ungdomarna fortsätter. Jag som förälder anser ändå att jag sätter gränser och regler till mina barn men det känns som de blir värre...Är det fel på samhället eller är det samhället som gjort det så att barnen slutat att respektera vuxna.

I går var jag på min brors bröllop som var mycket fint belägget vid en badstrand och vigseln var ute på bryggan.. så vackert.

Annars var det påfrestande med att ha sin far där som man inte ens pratar med och hans fru som super som fasiken...

Jag kände mig igen utstött av den övriga familjen.. hatar att känna så där och jag blir fortfarande ledsen över att känna dessa känslor, denna övergivenhetskänslan.

  Känner mig som en kameleont som ska rätta sig efter andra hela tiden och hur man ska vara och betee sig. Jag vill vara Eva och ingen annan och jag behöver få uttrycka mig det jag behöver säga, jag haralltid i hela mitt liv fått blivit nedtystat och ibland blir jag så impulsiv av det som händer att jag hinner inte ens tänka efter... detta är en del av min sjukdom som jag ska lära mig att ta hand om och leva med resten av livet..

Det har blivit bättre men jag är inte perfekt och fel fri men dömd på förhand känns det som av det som hände i veckan.

Jag var arg och ledsen och skrev en sak på FB sen blev det ett jävla liv av detta....jag har inte ens använt namn eller så men kanske riktat kritik... Fy fan så det är lika bra att fortsätta vara denna 44 åriga kamelonten ett tag till..

  Denna dag är det min brors bröllop och regnet faller ute när det ska vara strålande sol.... men det är så jag känner inombords med detta gråa trista vädret. Jag hoppas det tunga i mig vänder snart för detta kan bli en sjuhelvetes ångest som är ohander bar.

Det känns bra i min älskade relation och jag vet hur jag ska hantera detta nu men så dyker det upp andra saker som gör att jag kkan må fruktansvärt dåligt av.. dömd för något jag igentligen inte gjort för att andra kan missuppfatta en del saker och förstora dem.

Jobbigt...men hoppas detta kan vändas.

  Sedan en manåda har jag varit i en relation som jag inte haft på tio år. Det har fungerat bra ända tills helgen som var då hamna vi i konfilkt hela tiden. Jag får inget säga det är hans ord som är hela tiden.. jag känner att jag inte blir behandlad som den vuxne utan som ett barn. Den siste stora konflikten handlade om att jag nämde min ångest och min sjukdomsbild, han menade på att alla har ångest men jag är inte värre än nån annan och sen diskussion om hur han gör att det blir ett krav att alla ska göra som han. Jag vet att min egen sjukdomsbildd får jag leva med men så kan man inte resonera menada han. Sen igår gjorde han tydligt att han aldrig kommer att gå hem till mig.. ska inte en relation vara på bägges villkor. Hur det än är så gillar jag denna man starkt men hur ska man få honom eller kanske mig att ta beslut. Jag mår inte alls bra i detta och är ledsen hela tiden.....Är det någon som kan ge nåt råd eller nåt det kanske finns någon i nåt liknande.

JAG HAR SKRIVIT OM EN MAN MAJ TRÄFFAT EN TID SOM JAG TYCKER ÄR HELT UNDERBART...JAG KAN SÄGA EFTER EN MÅNAD ATT JAG ÄLSKAR HONOM OCH DET ÄR SÅ ÄKTA SOM DET KAN BLI. iGENTLIGEN SKULLE JAG KANKSE TÄNKA EFTER MED ATT SÄGA SÅDANT MED MIN BAKGRUND.

DET FINNS DE SOM SÄGER FÖRSTA GÅNGEN "kLICK"" OCH DET ÄR SÅ MAN ÖNSKAT NÄR MAN TRÄFFAT NÅGON OCH DET HÄNDER MIG NU FÖR DET ÄR SÅ JAG KÄNNER MED DENNA HÄRLIGA MAN...

MEN HUR MÅR JAG I RELATIONEN MED MINA PROBLEM OCH ALLT DET Ä ATT JAG KAN KÄNNA MIN ÖVERGIVENHET MEN DEN SER JAG SÅ TYDLIGT OCH INTE LÅTER DET TA ÖVERHAND MEN DEN FÅR JAG LÄRA MIG ATT LEVA MED.

MINA KÄNSLOR HAR ÅKTE UPP OCH NED, MELLAN ÅT GLAD OCH SEN KAN MAN KÄNNA SIG JÄTTE LEDSEN MEN VET INTE VARFÖR DET BLIR SÅ..VAR PÅ SAMTAL IGÅR OCH DÅ SA MANNEN I SAMTALET ATT DET HAR MED LILLA BARNET ATT GÖRA, DET ÄR BARNET SOM ÄR LEDSEN OCH MITT VUXNA JAG SOM ÄR GLAD OCH NJUTER... DETTA FÅR JAG VERKLIGEN LÄRA ATT LEVA MED SÅ LÄNGE JAGLEVER.

Ligger här i min älsklings säng och njuter av tystnaden och att jag känner mig så lycklig som jag inte gjort på länge...

Jag som var så rädd för att känna kärlek och släppa in nån på livet....

Tror fan att kärlek är läkande....