Ångest och bara en massa ångest har det varit idag. Blir så trött på detta jobbiga mående som gör att en dag kan bara bli förstörd.... I början av min sjukdom och när jag fick så här då vill jag bara dö!!

Dagen blir förstörd med att jag blir låst i mig själv och orkar inte vara Eva för det finns ingen energi kvar till att umgås med vänner eller att göra saker och ting. Behöver gå ned i vikt och maten går relativt bra med men sen att ut och promenara är svårare när man hamnar i denna tunga svacka.

                  

Sovit med mina gosiga håriga lurviga barn ( inte de på bilden), av den rena utmattning det blir när det varit en tids kaos period. Det är jobbigt att hitta tillbaka till balansen...

De sista dagarna har tröttheten kommit in och en massa känslor igen. Allt känns märkbart märkligt allting. De är som någon har dragit luften ur mig. Funderar mycket på vad som hände och varför det kunde hända allt detta med min son.

Jag har nu skickat en anmälan till Socialstyrelsen och har nu även bestämt mig för att anmäla min sons skola för att de inte gett det han behövt, som de vetat om problemen.

Ja! det är inte konstigt att allt är snurrigt men jag behöver göra detta. Sen kan jag komma in i vardagen igen. Men innan är det mycket vila som gäller..............

Det är tufft som förälder när det händer saker med våra barn och det är ju det sista man vill också. Men när det händer då ska man försöka stå i det och någonstans vara stark för att kunna hantera situationen om man inte gör så en hel del föräldrar, kanske blunda för problemet eller att man helt enkelt ber om myndigheternas hjälp för man vet att man inte klarar  av situationen längre att man står där helt maktlös.

Det hände ett mord på en 4 åring i denna vecka och vad händer i barnets familj med kanske syskon och föräldrar, vi vet inte men vi kan tänka oss in i kaos, sorg, ilska kanske och att förlora ett barn och en familjmedlem.

Ett antal många mil därifrån sitter jag med en massa känslor till min son och kämpar med att han ska få rätt hjälp så han får komma hem och få ordning på sitt liv. Men det är omtumlande för här ska jag slåss mot en handläggare som inte förstår vad min son behov är och förstålse hur jag som ensamståedne fått slagits med allt själv.

Ilskan och sorgen har funnits med sedan början av veckan. Under hela förra helgen när min son blev ohändertagen så var det sådant lugn i mig som jag inte kännt på hur länge som helst sen genom ett telefonsamtal så vänds hela måendet mot en kamp, ilska och sorg.

Nu sitter jag här i min soffa denna lördags kväll och är helt utmattad. Men detkanske blir ordning på allt till sist, vem vet.

Vet inte vart jag ska ta vägen med mina alla dessa jobbiga känslor som jag haft ett tag men blivit värre idag.

Allt handlar igentligen inte om mig utom om min 15 åriga son.

Hur allt bara förändades under denna sommar och då menar jag hur han förändrades till något som jag blir chockad av.

Vi i min familj har ett missbruk bakom men jag och de flest med mig är rena men detta har nu drabbat min son.

Grejen är att han inte har börjat med det, antagligen men beteende mässigt så finns det där.

Detta är tufft att ta när det drabbar ens barn.

Jag vrider i hans plågor och i mina egna och jag vill bara stänga av och vill inte vara med när polisen idag kom och hämta honom.

Han behöver hjälp det vet jag en himla massa men just i det ögonblick när hans tårar är på väg och chocken finns där i blicken och polisen tar med honom. Då gör det förbannat ont.

Att ha en anhörig som har fått en sjukdom som förändrar ens hela liv är tufft. Detta är bara början för mig och mina anhöriga.

Min morbror lever efter en storke men livet är inte detsamma...det finns många svåra och tuffa beslut att ta.

Jag har läst mycket om stoke för att få en liten kunskap och det sägs att det blir bättre med tiden och så är det säkert men om det inte blir det då?

För hans del är risken stor att han får en ny. Det som är tufft det är allt det praktiska...visst hemtjänsten finns tillgänglig men om det behövs mer hjälp och anhöriga inte orkar.

Min morbror är helt underbar och en snäll människa och social och pratsam..han blev änkling och pensionär för ett år sedan. Lever i villa med 5 rum och kök och en liten trädgård, har bil. han bor en halvtimmes gång av stånd från centrum. Är ett villaområde han bor i, är en bit till affären.

Han har hemtjänst  fem gånger om dagen, handling som inte funkar, tvätt av kläder och dusch en gång i veckan. Rehab tre gånger i veckan men just nu en gång. Han har kraftig nedsättning i vänster arm och när minnet är uruselt.

Den resterande tiden vill han ha sällskap men här blir det tufft. Frågade honom lite försiktigt om personlig assistent och hans sa att han blivit erbjuden men tackat nej. Och det är precis det han behöver. Han har bara mig och min mor här i stan, mamma är inte tillgänglig på det sätt 100% och det är inte jag heller som jag själv har en sjuk kropp.

Är det fler som har varit i samma situation så hör gärna av er för här finns det. Skuldkänslor för att man inte orkar ställa upp, deppression och ångest och vem ska man vända sig till...  

I måndags blev jag en av alla som blev av med sjukersättningsförsäkringen och igår började jag med aktivitetstöd. Frisk..nä inte på långa vägar men vad ska jag göra då när denna regering bestämmt nåt annat för oss och inte nog med det så ska de besämma våra pengar vad vi ska ha och vi som redan ligger ned hamnar ännu längre ned. Jag blir av med ca 4000 i månaden och kanske behöver till och med söka socialbidrag, vilket förbannat nederlag. Jag har haft så jag klarat mig på ytan men nu hamnar jag så långt ned som det bara går.

Detta skapar en himla massa åmgest och oror.

Ska det verkligen behöva vara så här??

 Denna lilla kisse heter Hebbe Liten, han är inte så liten nu för han blev 1 år på påaskdagen (söndag). Liten är han inte nu men ett gosigt charmtroll

I fredags fick vi fira ännu en 1 åring här hemma. Våran ragdoll Oliver.

Så känns det nu när denna dag har gått till sitt slutt och mitt samvete kommer fram som har gömt sig bakom ilska och frustration.

Jag och min mor var till Uppsala idag och hälsade på min kära morbror. Det var jobbigt men ändå skönt att få se honom. Han sov fortfarande men andningen var jobbig för honom.

På väg hem diskuterade vi hur allt skulle bli med de praktiska sakerna och denna kvinna han hade träffat under en mycket kort tid och skulle bo hos honom när han inte bodde där. Hans syskon som skulle ta hand om detta.

Något vi inte tyckte om riktigt som ingen visste vem det var, denna kvinna. Efter vi kom hem så upptäckte jag att hon hade kommit hit till stan. Vet inte vad som hände men jag blev så arg, blev så fruktansvärt arg så att jag började nästa skaka. Jag tyckte hon denna kvinna bara klampa in i våra liv. Jag kom på ett AA möte och bad för att få tillbaka mitt förstånd, fatta inte varför jag skulle reagera så för.

När jag kom hem så pratade jag med min mor och hon hade rett upp en del men JAG tyckte INTE så... Och nu sitter jag här med ett jävla dåligt samvete och skäms för hur arg jag varit. Jag har en sådan stor sorg i mig som blir till en ilska som jag inte kan hantera. Gud så jobbigt...nu skulle jag behöva säga för¨låt till min omgivning.