Påsken blev inte direkt en glädjens helg utan mest en smärta och sorgens helg..

Jag fick ett besked i fredags att min älskade morbror hade hamnat på Uppsalas sjukhus..han hade fått en stroke och infarkt på hjärnan.

Detta hade redan börjat i onsdags men han kom in till sjukhuset i torsdags och då var han redan förlamad på vänster sida och väldigt snurrig. Där drabbas han av infarkten och det blir illfart till Uppsala. På långfredagen ligger han sövd men det blir så akut att de måste operera honom under kvällen och natten. Sedan dess har han inte vaknat.

Detta är en enorm smärta och det gör ont när det drabbas en nära anhörig och även att känna denne enorma maktlösheten och inte kunna göra något.

Jag har bett så mycket till min högre makt om att han ska vägleda min morbror och oss andra och det känns så tryggt.

Men det finns också en glädje i detta att min mor och jag har kommit varann mycket närmre. Det är mycket märkligt att det ska bli så.

Nu är det bara en väntan på att han ska vakna..

I min smärta och sorg finns det en övergivenhetskänsla, min rädsla att bli ensam och lämnad. Alla som jag älskar och bryr mig om försvinner och det gör så jäkla ont, för så hällde jag alkohol och piller på detta men idag så försöker jag verkligen stanna kvar i denna tuffa smärta.

Vill tacka min underbara vänner som gett mig stöd i detta.