Jag blev av med min ovän för några dagar sedan, nu är han här och knackar på dörren igen och jag känner att jag fan inte orkar snart. Det tar för mycket energi av mig. Allt hänger på en sak och det gör att hela min tillvaro rasra och jag bygger upp en massa jäkla sjukt i mitt huvud. Hur ska han förstå om jag förklarar, om jag skulle våga mig på att förklara skulle han förstå mig. Bklir så där jäkkla splittrad igen, orkar inte. Är detta värt för att min vän övergivenhet ska behöva dyka upps så här utan att jag kan göra eller hantara mina känslor bättre. Taskig tiliit kanske jag skulle kunna säga men jag förstår men förstår han. Allt är så förbannat sjukt och jag hatar mina känslor just nu....

Mitt liv har varit för mycket under hela hösten, struligt i relationen, min son gjort grova brott och som inte pratar med mig längre, kampen i mig själv och det sista som var igår. Fick ta bort ena katten som blev akut sjuk.

Jag har ingen jul känsla..pulsen och blodtrycket är kass sen jag svimmade. Jag har verkligen tappat livs lusten. I mellan åt vill jag bara lämna in.

Fy fan vad jag mår och allt känns bara skit, och det kan det göra fast man är 45  och inte 25 med kärleksbekymmer och allt

Igår packade jag ihop mina saker hos min älskling och gudarna ska veta vilket tufft beslut men jag älskar han så jäkla mycket och är tvungen att rädda oss ur detta som vi hamna i. Men vilken seperation jag har och kärleken kan vara förbannat grymt.

Skulle till min praktik idag men blev inte långvarig, jag tuppa av och hamna hos doktorn, jag hade alldeles för lågt blodtryck och pusen var oregelbunden och svag så de kände den knappt.

Blev EKG och ska få göra ett nytt för det var nåt med T grejen som var lite ostabil.

Jag kan inte koppla av men är så jävla slut......... nä nu får jag försöka äta lite

I dag tänkte jag att nu är det kört. Och jag packat mina saker för jag ska hem vill inte ha komplicerade relationer men nu sitter jag här med just en sådan nu. Jag har inte kommit hem men över väger och vi har pratat och han vill ha mig kvar här. Jag älskar han när han lyssnar kan kramas och vi skrattar och jag älskar hans skämt. Jag är SPLITTRAD

Att leva med en som har ADHD är så jäkla svårt känslomässigt för ibland vet man inte ens vad man gör för fel och man blir sårad och utanför..... Ibland förstår man inte vad som händer utan att man blir utskälld eller ifråga satt på sådana konstiga saker som man inte begriper alls vad som händer. Eller att visa känslor är inte det enklaste, jag kan säga att leva i ensamhet i tvåsamhet och det är det värsta att inte känna sig älskad. Det här är skit tufft och man känner sig så splittrad för man vet aldrig vad som händer.   Ja jag vet inte vad man ska säga. Igår kväll så fick jag en jävla utskällning på grund att jag tror på andliga väsen, och nu så vet han inte om det finns känslor kvar. Det finns konflikt om hans ex som jag skrivit om tidigare. Jag kommer in i ett par liv och jag läser psykologi och sjukdomar med beteenden och jag har sett hur hans ex lindat honom runt fingret med allt samt hennes sjuåriga son. Allt är så sjukt som FAN. Tycker det är så förbannat tråkigt... Ha det gott

  Jag har en relation med en underbar man som jag älskar sedan ett antal månader tillbaka, vi har väll haft våra duster men vi har blivit sams och pratat om det som varit men det som är det största är att jag har blivit tillsamans med hans ex oxå.. sonens mamma. Tre parts relation, och det gör mig så för bannad hur hon dragit in min älskling och hennes man i sin sjuka relation till sig själv och utnyttjat deras snällhet.  Hon har dragit in min älskling och utnyttjat hennes ena son i det här. Jag vill inte vara delaktig i detta och jobbar som fan med relationen till min älskling men som min teraphuet sa att hur det än är så går jag ut som vinnare i det här. För några dagar sedan känndes det inte alls så men nu gör det när jag fått helheten av hur allt är. Jag förstår hur viktigt hon tycker att sjuåringen ska ha kontakt med min älskling, fattar det nu för då har hon honom kvar igen.... Vill hon flytta enligt älskling så ska hon flytta till samma  område.   Så jävla sjukt och jag har god lust att höra av mig till henne och säga att nu räcker det.... men jag är inte på fyllan och jag är inte mitt gamla jag utan i dag har jag ett förstånd och jag ska inte såra men jag måste få utrycka mig när det inte är bra     

Jag är arg och frustrerad, 45 år men det känns som jag verkligen är detta lilla trotsiga barnet. Min man har en 10 årig son med en kvinna som är gift och har andra barn. Hon ringer ofta och då menar jag ofta, det handlar inte bara om sonen utan andra problem som min man inte har med att göra. Hon pratar inte ens med sin egen man, sjukt. Detta handlar inte om någon svartsjuka från min sida men jag blir bara trött för vi kan inte skapa något eget han och jag för vi har henne i mellan oss.

Samt att hennes andre son ska vara här ibland, i början tyckte jag det var ok men nu är det inte det för jag känner bara att det är hennes son och inte min mans son. Min man son har autism och behöver balans och riktlinjer, han ska var hos sin pappa varannan vecka men sist då fick han gå hem bara för den andre skulle koma hit och de har svårt att vara under samma tak. Jag tycker det var för jävligt att den som ska vara hos sin pappa ska flytta på sig. Jag mådde mycket dåligt av situationen.

Samt att den mindre pojken skulle ligga i våran säng gör mig äcklad. Jag kan fan inte hjälpa hur jag känner men behöver få ur mig detta. Jag älskar min man och vill lösa detta. Har ångest hela tiden av det här. Om jag fick min man att öppna ögonen på hur sjukt det här är, inte vettigt eller normalt.

Sen tycker jag så jävla synd om kvinnans man, jag förstår varför han kanske gör som han gör. Min man var tillsamans med en kvinna som tydligen hade protesterat kraftig på samma saker och först så tyckte jag hon var knäpp men gör jag det idag????????? kanske inte. Min man vill ha en relation men ska han ha en då bör han ändra sitt beteende anser jag. Snälla är det någon som befinner sig i samma situation..

Det är ett tag sedan jag skrev men det har hänt så mycket och händer så himla mycket hela tiden...

Jag är fortfarande tillsamans med min älskling och jag får verkligen lära mig att vara i en relation, det är bättre mot det var ett tag men har kommit påatt det är inte enkelt att vara den andra eller tredje personen. Det jobbigaste är sonens mamma som jag retar mig på som en galning. Det är en sak om man pratar om  sitt/sina barn men sitter och ringer för att diskutera ens egna problem men mannen jag är tillsamans med känns inte ok. Hon är gift och anförtror sig inte ens åt sin egen man. Sen har hon barn sedan tidigare som hon dumpar av på mannen jag är tillsamans med. Sjuk relation och kaos artat. Detta kan jag fasiken inte hantera. Jag tycker i mitt tänkande att det är sunt och friskt.

Sen i mitt allt så har min älskade son strulat till det ordentligt för sig, han har gjort att ganska hårt brott och suttit häktad i ett antal dagar och nu får han inte bo hemma för mig.

När ska allt detta ta slut... hur mycket ska man orka det är ju alltid något skit rent ut sagt. Men ni alla får ha det så gott så ska jag försöka jag med.