I går var jag på min brors bröllop som var mycket fint belägget vid en badstrand och vigseln var ute på bryggan.. så vackert.

Annars var det påfrestande med att ha sin far där som man inte ens pratar med och hans fru som super som fasiken...

Jag kände mig igen utstött av den övriga familjen.. hatar att känna så där och jag blir fortfarande ledsen över att känna dessa känslor, denna övergivenhetskänslan.

  Känner mig som en kameleont som ska rätta sig efter andra hela tiden och hur man ska vara och betee sig. Jag vill vara Eva och ingen annan och jag behöver få uttrycka mig det jag behöver säga, jag haralltid i hela mitt liv fått blivit nedtystat och ibland blir jag så impulsiv av det som händer att jag hinner inte ens tänka efter... detta är en del av min sjukdom som jag ska lära mig att ta hand om och leva med resten av livet..

Det har blivit bättre men jag är inte perfekt och fel fri men dömd på förhand känns det som av det som hände i veckan.

Jag var arg och ledsen och skrev en sak på FB sen blev det ett jävla liv av detta....jag har inte ens använt namn eller så men kanske riktat kritik... Fy fan så det är lika bra att fortsätta vara denna 44 åriga kamelonten ett tag till..