Jag är arg och frustrerad, 45 år men det känns som jag verkligen är detta lilla trotsiga barnet. Min man har en 10 årig son med en kvinna som är gift och har andra barn. Hon ringer ofta och då menar jag ofta, det handlar inte bara om sonen utan andra problem som min man inte har med att göra. Hon pratar inte ens med sin egen man, sjukt. Detta handlar inte om någon svartsjuka från min sida men jag blir bara trött för vi kan inte skapa något eget han och jag för vi har henne i mellan oss.

Samt att hennes andre son ska vara här ibland, i början tyckte jag det var ok men nu är det inte det för jag känner bara att det är hennes son och inte min mans son. Min man son har autism och behöver balans och riktlinjer, han ska var hos sin pappa varannan vecka men sist då fick han gå hem bara för den andre skulle koma hit och de har svårt att vara under samma tak. Jag tycker det var för jävligt att den som ska vara hos sin pappa ska flytta på sig. Jag mådde mycket dåligt av situationen.

Samt att den mindre pojken skulle ligga i våran säng gör mig äcklad. Jag kan fan inte hjälpa hur jag känner men behöver få ur mig detta. Jag älskar min man och vill lösa detta. Har ångest hela tiden av det här. Om jag fick min man att öppna ögonen på hur sjukt det här är, inte vettigt eller normalt.

Sen tycker jag så jävla synd om kvinnans man, jag förstår varför han kanske gör som han gör. Min man var tillsamans med en kvinna som tydligen hade protesterat kraftig på samma saker och först så tyckte jag hon var knäpp men gör jag det idag????????? kanske inte. Min man vill ha en relation men ska han ha en då bör han ändra sitt beteende anser jag. Snälla är det någon som befinner sig i samma situation..